Ja, idag var det alltså äntligen dags för Arons öron att komma ut i det fria, de har ju kliat en del där under bandaget. Aron sa inte så mycket men, det märktes på honom att han tyckte det var skönt. Han kollade sig i spegeln som hastigast på sjukhuset, men han ville inte titta så länge. Gissar det det känns ovant för honom, han vart ju verkligen olik sig! Men här hemma ikväll har han smugit fram till spegeln flera gånger & kikat mer & mer & han verkar faktiskt väldigt nöjd med resultatet, å det känns så skönt i mitt mammahjärta & det är ju oxå det enda som betyder något, att HAN är nöjd. Inte vi i hans omgivning utan just hans själv. Å, doktorn & sköterskan sa åt honom att han ska försöka att röra så lite som möjligt bakom på öronen eftersom stygnen fortfarande sitter kvar, så det har han varit VÄLDIGT noga med nu ikväll! Han ville att jag skulle knäppa kort bakom öronen så han fick se stygnen, men jag fick mig en avhyvling av honom när jag tänkte ta i örat lite lite grann för att kunna få en bra bild. Då sa han; mem du vet ju vad de sa, VI FÅR INTE RÖRA!, men efter att ha tvättat & spritat händerna så fick jag röra pyttelite så jag fick en bild i alla fall :) Å, coolt sa han när han såg bilden; -har de sytt med ståltråd? -Nä, det är speciell sjukhustråd, sa jag; -jaha, sjukhustets ståltråd sa då Aron ;)
Å, tack snälla snälla doktor Odd Lind! :) Vi hoppades alla att det skulle bli lite mindre utstående öron men inte kunde vi drömma om detta fantastiska resultat!
//Marina, Mamma till 3 ♥♥♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar